Sitter här i min ensamhet och tänker på dig morfar, lyssnar på Elisabeth Andreassen och tårarna fyller mina ögon suddiga. Jag vill att du en dag ska stå på min dörr och bara finnas till igen. Bara få höra din röst, få höra dina livshistorier och få höra ditt underbara skratt. Bilden i mitt huvud från stunden då du tog mormors händer där på sjukhuset när tv:n visade Elisabeth Andreassen & Alexander Rydbak - Gabriellas sång & Danse mot vår, du började gråta. Jag kunde känna din sorg, din panik att du visste att du levde på lånad tid. Just därför går dom två låtarna om och om igen i högtalarna, samtidigt som tårarna rullar ner för mina kinder. Jag saknar dig så fryktansvärt mycket morfar. Det gör ont! Snälla, kan det inte bara få vara du som nästa gång knackar på min dörr?

Du fattas i mitt liv älskade morfar ♥

Glömmer aldrig dig och din blick
Glömmer aldrig dig och din strävan
Kanske hade du inget val
Ingen vilja att finnas kvar...