fy fan va jobbigt!

tänk er en människa, som ligger där tunn som en tändsticka. bara ben och skinn. döende. tappat tal förmågan. osv.
man säger att man älskar honom och man ser att han faktiskt förstår dom orden. men han bara ligger där och tittar dig rakt in i ögonen och mummlar något tyst. du ser hur han verkligen vill säga något. hur gärna han vill att det kommer fram några ord. och med ett tårfyllt vänsteröga. ger han tillslut upp att försöka säga vad han skulle säga. för han vet att han inte får fram orden.

det är ganska jobbigt.
det hände mig idag när jag skulle säga hej då till morfar.
♥